Slutförvar för använt kärnbränsle i Sverige

Sveriges använda kärnbränsle ska slutförvaras i Kärnbränsleförvaret i Forsmark, på cirka 500 meters djup i urberget. Bygget inleddes den 15 januari 2025 och de första kopparkapslarna väntas placeras i berget under 2030-talet. Fullt utbyggt ska Kärnbränsleförvaret rymma cirka 12 000 ton bränsle, som måste hållas avskilt från människan och miljön i minst 100 000 år.

Svensk Kärnbränslehantering (SKB) ägs av kärnkraftsföretagen och ansvarar för hela kedjan, från mellanlagret Clab i Oskarshamn till slutförvaren i Forsmark. Det kortlivade låg- och medelaktiva avfallet ligger redan i SFR, medan det långlivade ännu saknar ett förvar. Här nedan är siffrorna för djup, mängder och tidplaner i de svenska slutförvaren.

Hur fungerar KBS-3-metoden?

KBS-3 har fått sitt namn från den tredje rapporten i projektet KärnBränsleSäkerhet, som kom 1983. Metoden bygger på tre skyddsbarriärer som ska fungera var för sig, så att en skadad kapsel inte ensam leder till ett utsläpp.

De tre barriärerna i KBS-3

• Kopparkapseln: Bränslet kapslas in i fem meter långa kapslar med fem centimeter koppar ytterst och en bärande insats av segjärn. En fylld kapsel väger runt 25 ton.
• Bentonitleran: Kapslarna bäddas in i bentonitlera som sväller när grundvattnet tränger tillbaka efter förslutningen. Leran tätar hålrummen runt kapseln och hindrar radioaktiva ämnen från att komma ut i berget.
• Urberget: Berget ger en stabil kemisk miljö och skyddar mot det som händer vid markytan. Radioaktiva ämnen som ändå läcker ut kan fastna på sprickytor och i bergets mikroporer.

Säkerhetsanalysen i SKB:s ansökan sträcker sig över en miljon år och räknar med framtida istider, jordskalv och borrningar ner i förvaret. Därför läggs så stor vikt vid att kapseln ska stå emot både korrosion och bergrörelser.

Kärnbränsleförvaret i Forsmark

SKB valde Forsmark i Östhammars kommun 2009. Berget i Forsmark är cirka 1,9 miljarder år gammalt. Både Östhammars och Oskarshamns kommuner har tillstyrkt sina anläggningar, vilket miljöbalken kräver innan regeringen får ge sitt tillstånd. Östhammars kommunfullmäktige sa ja i oktober 2020 med 38 röster mot 7.

Sedan januari 2025 pågår avverkningen av skogen, schaktningen och bygget av infrastrukturen ovan mark. Från driftområdet ska en fem kilometer lång ramp leda ner till cirka 500 meters djup, där tunnlarna sprängs ut och hålen för kapslarna borras. Bergutrymmet under jord blir cirka fyra kvadratkilometer stort.

Slutförvaringen av kapslarna beräknas pågå i omkring 40 år, så tunnelsystemet växer i takt med att nya kapslar kommer från Oskarshamn. När Kärnbränsleförvaret är fullt utbyggt på 2080-talet omfattar anläggningen mer än sex mil tunnlar och plats för drygt 6 000 kopparkapslar.

Från ansökan 2011 till byggstart 2025

Prövningen av Kärnbränsleförvaret har gått genom både miljöbalken och kärntekniklagen, med Mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten som granskare. Tabellen visar de viktigaste besluten sedan SKB lämnade in sina ansökningar 2011.

Innan bergarbetena får börja måste Strålsäkerhetsmyndigheten godkänna SKB:s preliminära säkerhetsredovisning, som lämnades in i januari 2025. I februari 2026 skickade Strålsäkerhetsmyndigheten ut ett förslag till villkor på remiss. Villkoren rör främst undersökningar i berget, viss materialanvändning och hanteringen av information inför den slutliga förslutningen. Från det att bergarbetena startar tar det ungefär tio år att få Kärnbränsleförvaret klart för bränsle.

Håller kopparkapslarna i 100 000 år?

Kopparkorrosionen var den stora stridsfrågan i prövningen. Mark- och miljödomstolen ansåg i januari 2018 att SKB först måste visa att förvaret är långsiktigt säkert även med hänsyn till kapseln. Domstolen pekade på osäkerheter kring korrosion i syrgasfritt vatten, gropkorrosion och spänningskorrosion från sulfid samt väteförsprödning.

Kritikerna av KBS-3 stöder sig på korrosionsforskare vid KTH, som i laboratorieförsök har sett vätgas bildas när koppar ligger i syrgasfritt vatten. Miljöorganisationerna menar att SKB inte har visat att kapslarna håller tillräckligt länge. Sex miljöorganisationer, bland dem Naturskyddsföreningen, begärde en rättsprövning av regeringens beslut. Högsta förvaltningsdomstolen lät ändå beslutet stå fast i maj 2023.

SKB lät två oberoende forskargrupper upprepa försöken. Ingen av grupperna fann någon korrosion i rent syrgasfritt vatten. Under de förhållanden som väntas i förvaret räknar SKB med att mindre än fem av kapselns 50 millimeter koppar korroderar på en miljon år. Strålsäkerhetsmyndigheten bedömde i september 2019 att de processer som skulle kunna påverka kapseln har små konsekvenser, men ville se fler försök kring väteförsprödning.

Mellanlagret Clab och inkapslingen i Clink

Allt använt kärnbränsle i Sverige mellanlagras i Clab på Simpevarp norr om Oskarshamn. Anläggningen har varit i drift sedan 1985. Bränslet förvaras i vattenbassänger drygt 30 meter under markytan, där vattnet både kyler bränslet och skärmar av strålningen. Sedan 2021 har Clab regeringens tillstånd att lagra 11 000 ton bränsle, mot tidigare 8 000 ton.

Inkapslingsanläggningen ska byggas ihop med Clab till en anläggning som kallas Clink. I Clink ska bränslet svetsas in i kopparkapslar, cirka 200 kapslar per år, innan kapslarna fraktas till Forsmark. Mark- och miljödomstolen gav sitt miljötillstånd i oktober 2024, men bygget kräver även ett bygglov från Oskarshamns kommun. SKB hoppas kunna börja bygga under andra halvan av 2020-talet.

Var slutförvaras det låg- och medelaktiva avfallet?

Det kortlivade låg- och medelaktiva avfallet från kärnkraftverken, sjukvården, industrin och forskningen slutförvaras i SFR i Forsmark. SFR ligger cirka 60 meter under havsbotten och har tagit emot avfall sedan 1988. Den 23 januari 2025 startade sprängningarna för en utbyggnad med nya salar på 120 till 140 meters djup.

Utbyggnaden höjer kapaciteten från cirka 63 000 till cirka 180 000 kubikmeter. Det nya utrymmet behövs främst för rivningsavfall från de avvecklade reaktorerna, som reaktorkomponenter, metall och betong. Bygget beräknas ta omkring sex år. Bergarbetet nådde ner till förvarsdjupet i mars 2026.

Det långlivade låg- och medelaktiva avfallet, som styrstavar och reaktortankar, ska till ett eget förvar som kallas SFL. SFL planeras för cirka 16 000 kubikmeter avfall på runt 500 meters djup, men någon plats är ännu inte vald. SFL väntas tas i drift någon gång i mitten av seklet. Det mycket lågaktiva avfallet läggs i särskilda markförvar vid kärnkraftverken.

Djupa borrhål som alternativ

Det mest diskuterade alternativet till KBS-3 är djupa borrhål, där bränslet placeras på 3 till 5 kilometers djup. Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG) menar att grundvattnet på det djupet står stilla i miljontals år och att avfallet blir svårt att komma åt.

SKB granskade metoden och kom 2013 fram till att djupa borrhål inte är ett fullgott alternativ. Skälen var stora osäkerheter om förhållandena på stort djup efter förslutningen och en risk att kapslarna fastnar på vägen ner. Till skillnad från KBS-3 går det inte heller att kontrollera varje steg när kapslarna sänks ner i borrhålet. Snabba reaktorer skulle kunna korta avfallets tidsperspektiv, men ett slutförvar behövs ändå.

Förbudet mot havsdumpning

Efter andra världskriget dumpade flera länder radioaktivt avfall i havet, med början 1946 utanför Kaliforniens kust. Londonkonventionen mot dumpning av avfall till havs antogs 1972 och trädde i kraft 1975. År 1983 infördes ett frivilligt stopp för dumpning av radioaktivt avfall.

Konventionens parter beslutade 1993 att förbjuda dumpning av alla slags radioaktivt avfall till havs. Beslutet vilade mer på sociala, moraliska och politiska skäl än på nya vetenskapliga rön. Sovjetunionen hade då redan sänkt reaktordelar och använt bränsle i Arktis, i huvudsak innan landet anslöt sig till konventionen 1976.

Hur långt har Finland kommit med Onkalo?

Onkalo är det första slutförvaret för använt kärnbränsle i världen som har nått fram till prövningen av ett drifttillstånd. Bolaget Posiva bygger Onkalo vid Olkiluoto i Euraåminne med samma KBS-3-metod som Sverige, på 400 till 450 meters djup.

Den finska strålsäkerhetsmyndigheten STUK förordade ett drifttillstånd den 4 augusti 2026, men det slutliga beslutet fattas av statsrådet, alltså den finska regeringen. Posiva har sökt ett tillstånd som gäller drift fram till 2070. Deponeringen kan ändå inte börja förrän STUK också har gett sitt klartecken för själva driften. Som jämförelse ligger Kärnbränsleförvaret i Forsmark något djupare, på cirka 500 meter.

Vanliga frågor om slutförvar för använt kärnbränsle

Varför valdes Forsmark i stället för Oskarshamn?

SKB undersökte både Forsmark och Laxemar utanför Oskarshamn mellan 2002 och 2007. Berget i Forsmark visade sig ha få vattenförande sprickor på förvarsdjupet. SKB valde därför Forsmark som plats för slutförvaret den 3 juni 2009.

Hur mycket använt kärnbränsle finns i Sverige i dag?

Clab i Oskarshamn innehåller över 8 000 ton använt kärnbränsle. Varje år tillkommer omkring 140 ton från kärnkraftverken. Utan det utökade tillståndet på 11 000 ton skulle Clab bli fullt innan Kärnbränsleförvaret är klart att ta emot bränsle.

Vem ansvarar för slutförvaret när det har förslutits?

Fram till förslutningen bär SKB hela ansvaret för Kärnbränsleförvaret. Sedan en lagändring 2020 tar staten över ansvaret när Kärnbränsleförvaret är förslutet och regeringen har godkänt SKB:s arbete.

Hur ska framtida generationer veta att förvaret finns?

Strålsäkerhetsmyndigheten utredde frågan på regeringens uppdrag och lämnade sin rapport i oktober 2021. Rapporten beskriver nio slags metoder för att bevara kunskapen om förvaret, bland annat arkiv, markörer, tidskapslar och lagstiftning. Strålsäkerhetsmyndigheten förordar en blandning av metoder som verkar på olika tidsskalor.

Vad kostar slutförvaringen av det svenska kärnavfallet?

Hela kärnavfallsprogrammet, med rivningen av reaktorerna och alla slutförvar, beräknas kosta 257 miljarder kronor från början till slut. Kostnaderna betalas av kärnkraftsföretagen genom avgifter till Kärnavfallsfonden, som innehöll 84,1 miljarder kronor vid utgången av 2025.

Skriven av

Mats Pettersson

Energijournalist & redaktör

Mats Pettersson är energijournalist med fokus på kärnkraft, kärnavfall och Sveriges energiomställning. Han har bevakat frågor om kärnbränslehantering, slutförvaring och strålsäkerhet sedan 2015 och följer utvecklingen inom SSM, SKB och internationella atomenergiorganet IAEA. Mats granskar tekniska rapporter, politiska beslut och ny forskning för att göra komplex energiinformation tillgänglig för allmänheten.